Sjukdomen

Det blev en lång paus sedan jag skrev förra inlägget, men det beror på att jag inte minns så mycket av denna tid då jag mest var apatisk och inte närvarande.

Läkaren kommer in och berättar att jag troligtvis har något som heter epilepsi, vi får hålla kvar dig här ett tag. Jag försökte få en förklaring från min pappa om vad detta menas, men han försökte skjuta ifrån det med att det bara är mardrömmar.

Jag är 10 år nu och året är 1983. De kommande månaderna fick jag spendera på barnkliniken. Många undersökningar med röntgen, EEG och medicinutredningar följde. Under tiden i Pakistan och nu när jag kom tillbaks till Sverige hade jag 2-3 stora Grandmalanfall/dygn. En stor påfrestning med en ångestproblematik vid varje anfall. Jag sa inte så mycket och var mest apatisk. Min personliga utveckling hade stannat under min Pakistanresa. Jag gjorde konstiga saker och uppfattade inte vad folk sa, jag hade tappat mycket av språket. Känslan som 10 åring i detta när man inte förstår vad det handlar om, är att folk upplever en annorlunda och att men gör fel (inte som andra) hela tiden. När jag sedan försvann några gånger om dagen och vaknar upp en stund senare av att alla i rummet tittar konstigt på en gjorde inte känslan lättare.

Ett anfall startar de första 10-15 sekunderna med att jag känner en overklighetskänsla, värme och ljud processas till mardrömsliknande aeror. Jag får ont i bröstet, panik och sedan svartnar det i min upplevelse. Efter detta trillar jag ihop, börjar skrika och slå omkring mig (tänk Terror på Elmstreet ungdomarna). Under 10 min far jag omkring över hela golvet och sådant som kan skada mig fattar inte min hjärna just då. Som exempel kan jag slå knogarna mot väggen eller ligga i krossat glas tills det börjar blöda för kroppen känner ingen smärta. När anfallet har slutat så följer en 20 min uppvakningsfas då jag sakta kvicknar till. Jag är då ganska yr och kan få för mig konstiga saker. Jag ser att folk försöker prata med mig, men hör dem inte... efter en stund hör jag dem och försöker säga något men det vill inte omvandlas till ord. Om jag är helt ensam kan jag se syner och göra saker som inte har varit genomtänkta då min hjärna fortfarande har en blackout. Efter själva anfallshalvtimmen när jag har vaknat upp helt, följer normala tankar om vad som hände, rädsla, känslorna av maktlöshet och ev. skador som jag åtagit måste kureras. Sedan följer en ångest/bearbetning som kan vara några timmar om själva upplevelsen.

Senare i mitt liv skulle läkare utreda att min epilepsi uppstått för att min mor tagit LSD och rökte hasch när jag var i hennes mage. Anfallen hade senare utlöst när jag utsattes för den extremt psykiska påfrestningen, att tvingas flytta till en annan kultur under de omständigheter som fanns. Så man kallade anfallen för mycket neuropsykotiska med stor ångestproblematik.

Efter ett par månader på barnkliniken, så kunde de med medicinering få ner anfallen så jag slapp dem dagtid och hade dem 3 nätter i veckan. Problemet var att min pappa aldrig ville erkänna min epilepsi så han gav mig inte min medicin när jag var hemma. Han trodde på mardrömsteorin. Så jag fick återkomma några gånger till barnkliniken för inläggning några veckor. För att minska risker för slag och skador fick jag sova på madrasser på golvet. En sjukhussäng var rena livsfaran.

På radion spelas Moonlight shadow med Oldfield




Peace and love <3

Brevet till Sverige

Brevet som jag adresserat hem till vår lägenhet i Malmö, skickades vidare till min pappa som satt av sitt fängelsestraff i Kristianstad. Han tog brevet med sig till de sociala myndigheterna för att be om hjälp och berätta att saker inte stod rätt till med mig nere i Pakistan.

"Hej Pappa. Hoppas allt är bra med dig och Polly.
Här är allt bra med Farmor och Farfar och alla dom andra.
Snälla pappa!! kom till Pakistan och hämta mig igen, jag gråter hela tiden och vill inte alls vara här. Jag får inte gå utanför mitt rum för då blir Farfar arg. Faster kommer med mat till mig som jag får sitta ensam och äta. Snälla pappa om du hämtar mig så lovar jag att städa och diska åt dig och inte göra dumma saker för alltid. Elaka saker kommer och jagar mig på nätterna. Om jag bara fick komma hem igen så kommer jag inte svimma mer på dagarna. Ibland ser jag dig i månen och önskar mig bara en sak i hela Världen, att få komma tillbaks till Sverige.
Love you, din dotter Linn"

Socialsekreteraren fick bråttom och skickade en svensk familj genom SIDA för att se hur det var fatt med mig i Pakistan. Jag hade nu varit där nere i ungefär 1,5 år.
Jag minns att ett svenskt par kom till vårt hus för att hälsa på oss, jag visste ju inte vad de gjorde där. De kunde prata svenska och kände min pappa. Jag kramade om tjejen och ville inte släppa taget, grät floder, skrek och blev hysterisk. Om igen sa jag monotomt "Ta mig hem till Sverige, jag vill till pappa". De tog mig med en vecka hem till sitt hus för att ta reda på lite noggrannare vad det var frågan om. Jag försvann ibland och vaknade upp igen nerkissad. Jag började prata efter att knappt ha sagt ett ord på flera månader. Jag berättade om de elaka sakerna som jagade mig i mina drömmar när jag sov. Efter veckan kom de med glädjebeskedet att jag skulle få flyga hem till Sverige igen. Min pappa skulle vänta på mig på andra sidan när jag kom av planet. Med mig på den 12 timmar långa flygresan skulle jag ha en sjuksköterska. Jag kunde inte åka själv eftersom jag svimmade hela tiden.

Glädjen var enorm att jag skulle få åka hem igen och träffa min pappa, som fick frigång från fängelset för att möta upp mig. När planet landat så sprang jag allt vad jag orkade mot pappa. Många kramar och många tårar medans jag hade så mycket att berätta. Rätt som det är svimmar jag igen mitt på Kastrup och vaknar upp igen på Flensburgska barnkliniken i Malmö. Pappa sitter bredvid och håller min hand. Doktorn kommer strax sa han.

Peace and love!!

Anpassningen

Lika mycket som jag grät mig till sömns varje kväll så drömde jag på natten om att min pappa skulle stå vid dörren när jag vaknade och ta mig ifrån Pakistan och hem igen till Sverige. Dagarna gick och jag slutade räkna dem. Pappa lös med sin frånvaro och jag blev lika besviken varje morgon att han inte var där. Jag bodde i en egen liten hörna av huset med ett eget rum med en liten toalett, som bestod av ett hål rakt ner i golvet. Det fanns inget papper att torka sig med och jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. En spann vatten vid sidan som man skulle använda att spola med. Rummet låg långt ifrån någon annan vuxen och hade kala väggar utan fönster, snålt möblerat med bara en säng och ett bord.

Jag talade inte med någon på flera månader för jag kunde inte kunde språket eller förstod vad de sa. Jag följde bara med och gjorde som de andra gjorde. Ingen hörde mig om jag var glad, ledsen eller orolig, och inte heller kunde någon förklara vad som var på gång. Vid måltiderna skulle vi äta med fingrarna, ett par misslyckade försök gjorde att jag fick nästan inte i mig någon mat alls förutom lite bröd. Min familj var räknade som en med goda ekonomiska möjligheter, det fanns ju ett helt hus med riktiga sängar, rinnande vatten och mat till alla. Det fanns även en telefon och en liten TV vilket  räknades som lyx i ett ganska så fattigt land. Minareter skrek böneord över hela kvarteret 4 ggr om dagen, och alla lade sig ner och bad mot mecka. Jag visste inte vad jag skulle göra utan satt mest bara och tittade på.

Jag kunde inte stå ut med alla de barnfamiljer som låg smutsiga på marken med avhuggna armar och inte ätit på fler veckor precis runt kvarteret. Jag mådde så illa att jag smugglade mat med mig hemifrån för att ge till dem. När hela kvarterets tiggare samlats utanför vår port, kom det fram att jag hade gett dem mat. Min farfar blev helt rasande och skrek över hela gården följt av att jag fick mig en omgång med stryk i mitt rum. Ingen av de andra i familjen sa något för det var ingen som vågade säga emot farfar. Efter detta så började jag stänga inne mig själv mer och mer. Det var jämt varmt uppemot 40 grader så svetten rann hela tiden och man orkade inte varken tänka eller göra något på dagarna. Jag låg oftare i min säng, grät och drömde mig tillbaks till Sverige, min skola, vännerna och att kunna prata med någon. Min pappa ringde en dag och jag fick prata med honom. Jag sa inget i luren utan bara stortjöt och frågade när han skulle komma och ta mig därifrån. Pappa sade att han skulle komma snart sedan drog farmor luren ifrån mig och jag fick inte säga mer.

På nätterna när det var svalt så gick jag upp på det platta taket. Jag tände ett par ljus och så satt jag bara där och filosoferade om hur jag skulle göra med olika saker. Min kusin som var 3 år äldre kom ibland och höll mig sällskap. Från början sa han inget utan bara satt där bredvid och ibland hade han t.o.m en mugg gott te med sig till mig. Efter ett tag började han visa saker och lärde mig vad olika saker heter på det Pakistanska språket Urdo.

När jag hade varit i Pakistan i ca 6 månader så var det dags för mig att börja skolan. Jag fick en skoluniform och fick börja från början i deras första klass som man började i som 5 år gammal. Jag hade nu hunnit att bli 9 år och kände mig ganska utanför bland 50 femåringar. Jag infann mig genom att sitta i skolbänken helt frånvarande. Lärde mig språket med enstaka ord efter ett tag. I Pakistan så var det helt ok för lärarna att slå eleverna med sin käpp och det hände ofta att man fick se på.

Någonting konstigt började hända på nätterna som gjorde att när jag vaknade på morgonen så tittade familjen konstigt på mig. Jag märkte att familjen pratade om mig gällande något, men förstod inte riktigt vad det var. Jag började kissa på mig nattetid och folk började ta avstånd från mig genom att de inte ville sitta bredvid mig vid matbordet. Varje morgon kom faster inskyndandes och frågade hur jag mådde, hjälpte mig att byta lakan så att ingen skulle märka något. Det hände ibland att jag hade ont i någon arm, ett ben och blödde från olika ställen. Jag fick inte gå ut någonstans utan bara hålla mig på innergården.

En natt när jag gick upp på taket så hade jag räknat ut att det var julafton i Sverige. Jag tittade upp på månen och började prata med min pappa och den julklappen jag önskade mig mest av allt var att få komma hem till Sverige igen. För säkerhets skull så skickade jag någon vecka senare även ett brev hem till Sverige.

Vid denna tidpunkten hade även Bob Marley nått ända till Pakistan som lyssnades på i smyg av folk i ett land som annars är strikt styrt av vad som får spelas och ses på radio och TV.

Peace & Love!!

Till andra sidan jorden

Jag började skolan i området där vi bodde. Fick egen nyckel till hemmet och hade massor av vänner. Min pappa gav sig mer och mer in i ett djupt heroinmissbruk, som inte märktes av så mycket hemma. Han skötte sitt missbruk på ett bra sätt och jobbade nu på Värnhems sjukhus som elektriker. Hans fru gick in i ett alkoholmissbruk och flaskan var med precis överallt. Jag minns att min dagmamma var ett gott stöd som jag kunde prata med om det var något. Sedan hade jag min tama papegoja som hette Polly som jag ofta pratade med när ingen annan lyssnade. Pappa och frun bestämde sig att de inte skulle hålla ihop längre och begärde ut skilsmässa. Vi fick överta lägenheten eftersom min pappa inte skulle behöva vara bostadslös med en 7-årig dotter.

Trots att min pappa var född muslim så har han inte velat att vi skulle leva därefter. Han tyckte att man skulle ta seden dit man kommer och försökte anpassa sig så mycket han kunde för att leva så som man gör i Sverige. Julafton osv, skulle vi självklart fira eftersom alla andra gjorde det. Jag funderade ofta på mina andra släktingar i Pakistan. Vi ringde dit en gång i månaden så jag fick prata med min farmor, faster och kusiner. Ibland skickade vi ner leksaker till dem, och pappa förklarade att de inte hade så gott om saker där som vi var vana vid. Vi skulle åka dit och hälsa på någon gång sa han ofta.

Precis när jag gått ut andra klass så skulle vi åka till Pakistan och träffa alla släktingar under hela sommaren. Någonting hände som gjorde att vi fick bege oss 2 månader tidigare och vi fick verkligen panikpacka. Jag fick ta med mina skolböcker och läsa lite när jag var iväg. Vi fick lämna Polly till någon vän som skulle ta hand om henne tills vi kom tillbaka. Jag minns att jag tyckte det var mycket spännande att vi skulle flyga så långt. Kastrup var ju gigantiskt stort och flygplanet som det stod SAS på med stora bokstäver hade jag bara sett på Tv tidigare. Flygresan skulle ta 11 timmar och hela familjen skulle komma att möta oss när vi kom fram, det pirrade i magen. Jag märkte att pappa funderade mycket och var i en annan värld, men jag fick aldrig veta varför. Det skulle komma att visa sig att han vid denna tidpunkten var efterlyst av polisen och skulle avtjäna ett straff för narkotikabrott.

När vi stiger av planet så kände jag en stark tryckande värme av klimatet som var så annorlunda än i Sverige. 40 grader och hög fuktighet hade jag aldrig kännt på tidigare. Mycket riktigt så stod delar av familjen och mötte oss, det utbrast glädje och tårar och jag fick massor av kramar. Familjen i Pakistan hade ett eget hus mitt i Lahore. Där de olika syskonen hade olika avdelningar som de bodde med sina familjer i. Alla mina kusiner bodde på samma ställe och det fanns alltid någon att leka med. I Pakistan gjorde de allting annorlunda så det var lite svårt att anpassa sig. Annat språk, andra kläder, annan mat, och andra seder. Jag förstod inte vad de andra sa utan vi fick gissa och gestikulera vad jag ville ha. Pappa kunde ju översätta till mig om han var i närheten.

Efter en vecka talar min pappa om att han måste resa hem till Sverige igen och titta till lägenheten. Jag ville inte bli lämnad själv där nere bland främmande människor och främmande kultur. Pappa talade om att han skulle komma tillbaks igen om någon vecka och att det var ju faktiskt familjen jag var hos. "Kom ihåg ditt andranamn, du är gudinnan av månen som gör att vi kan tala genom månen även om vi är på var sin sida om jorden" sedan gick han iväg. Vad jag inte visste då var att InterPol hade börjat söka efter honom och han skulle tillbaks till Sverige för att avtjäna sitt straff i fängelse. Han ville inte att de svenska myndigheterna skulle ta hand om mig under tiden han satt i fängelse utan att det var bättre att jag var hos familjen i Pakistan.

Dagarna och veckorna gick och ingen pappa dök upp, ett svek som slog illa eftersom min mamma gjort likadant för ett par år sedan. Men värst av allt var nog att jag inte kunde kommunicera med någon. Jag saknade pappa, Sverige, Polly och det gjorde så ont att jag grät mig till sömns varje kväll.

De första åren

Malmö, min mammas hemstad fick bli staden som mina föräldrar bosatte sig i. De fick en nybyggd lägenhet på Rosengård och det fanns gott om bostäder genom miljonprogrammet. Malmös företag hade sina guldår och fullständigt skrek efter folk som kunde arbeta. Kockums, Pripps, Pågens, Fazer etc. etc. Min pappa fick ett arbete på PLM trots att han bara varit i Sverige i en månad. Språket fick komma lite efterhand och det blev mest Svengelska. En Oktoberdag kom jag välmående till världen. Min pappa var jätteorolig för att något skulle gå snett eftersom min mamma aldrig slutade med LSD-tripperna och haschrökandet under graviditeten. Men allt verkade ha gått bra.

Efter ett par månader var det något som inte funkade mellan Mamma och Pappa. Min Pappa blev trött på Mammas ständiga drogintag och flyttade ut till en egen lägenhet en liten etta på Bergsgatan. Jag fick bo kvar hos mamma eftersom hon hade vårdnaden. Min pappa sliter med kulturkrocken, språklärandet och samhällsanpassningen och kommer och hälsar på ibland. Ett par gånger kommer han och hämtar mig för att mamma inte är närvarande. Lägenheten var full med påverkade människor som satt eller låg på golvet. Man fick skära sig igenom dimman av rök och där låg jag på en filt någonstans. Gångerna blir fler och fler och vid 2 års ålder bodde jag på heltid hos min pappa i hans lilla etta.

 

Min pappa brottas nu med saker som han inte vet hur han ska hantera i ett Land där alla gör annorlunda än vad han själv är van vid från Pakistan. I ett Sverige där barnen tillhör sin mamma när de föds och ensamstående pappor inte finns på kartan i samhällssystemet. Någon hjälp fanns inte att få. Språket var fortfarande rangligt och han kunde ibland inte göra sig förstådd, men han gjorde sitt bästa för att se till att jag hade det bra. Han deltog i Malmös musikarv från 70 talet med folkfester i Kungsparken och ”Nej till atomkraft” rörelsen. En dag när jag var 4-år träffar han en annan svensk kvinna som han gifter sig med. Bröllopet går av på Rådhuset på stortorget i Malmö och vi flyttar hem till hennes gigantiska lägenhet på över 100 kvm mitt på gamla väster. Här börjar pappa att läsa till el och tele ingenjör på Lunds universitet.

Min pappa kommer för sig hur han ska göra med mig och söker om egen vårdnad. Tingsrätten ville då inte ge honom vårdnaden eftersom mammorna alltid är den bästa föräldern. Efter någon månad kom mamma plötsligt och hälsade på. Hon berättar för min pappa att hon ska resa utomlands och så behöver hon några jointar. Hon skulle resa till Pakistan och inte bråka om vårdnaden. Min pappa gav henne några jointar och fick härefter vårdnaden eftersom det inte fanns någon mamma i Sverige som kunde fortsätta ta hand om mig.

Tiden flöt på och jag började gå hos en dagmamma. Jag följde ofta med pappa till kungsparken och lyssnade på musik och det var ofta gårdsfester runt omkring i området. Café Siesta hade sina stora dagar med musikartister på besök. Jag fick vara med min pappa på allt eftersom det inte fanns någonstans att lämna mig. Pga vår gigantiska lägenhet så kom det ofta folk hem till oss för avlyssning av någon senaste platta eller för Jaming som min pappa ofta uttryckte det. Om det kom någon person utomlands ifrån så fick de ofta bo en tid hos oss, minns att vi hade en del folk från Cuba och England som bodde hos oss ett tag. Min pappa var väldigt gästvänlig och tog hand om alla han kunde. Jag har bara positiva minnen från denna period men under ytan dolde sig drogerna som var ett med tiden, Gamla väster och musikutvecklingen.

PEACE & LOVE!

 

 

Familjebakgrunden

Förutsättningarna var besvärliga även innan jag föddes. Min mamma och pappa träffades i Pakistan 1972. Mitt i värsta flower power tiden där kärlek och rökandet blandades med skarpa färger och motståndsrörelser. Framför allt så blev musiken en viktig del av de budskap som flödade världen över.

Min mamma växte upp i Sverige som en livlig och sökande tjej som inte fann någon ro. Hon hade haft en trasslig barndom med en förmögen pappa som försvann i tidiga barnaår för en annan kvinna. Hennes uppväxt fortsatte med en mor som hade något psykiskt syndrom som påverkade hennes liv negativt. Hon fick som tonåring en passion för orientaliska kulturer och religioner samtidigt som hon fastnade i ett djupt missbruksberoende av hasch för att döva sina svåra smärtor som barndomen bidragit till. Många hål behövde fyllas med kärlek, värme och trygghet. Som en flykt sökte hon sig utanför Sverige, ner mot Asien för utforska spännande kulturer och religioner som gick ut på ett leverne helt utan materiella ting. Hon ville uppnå olika själsliga nivåer utan pengar och saker, som hon ansåg förstör mänskligheten. Ibland räckte inte det dagliga haschintaget utan det blev en och annan LSD-tripp med. Plötsligt en dag 20 år gammal möter hon min pappa som gästvänligt erbjuder henne att följa med hem till familjen för att bo där ett tag.

Min pappa är uppvuxen i en syskonskara om 7 barn i östra Pakistan. Familjen hade högt välbestånd och var rika i ett annars väldigt fattigt land. En del släktingar arbetade för den Pakistanska militären som gav familjen en god ekonomi. Farmor som tyckte att Pakistan inte var så bra att bygga framtid i, tog en del kloka beslut för alla barnen. De fick vid myndig ålder alla en stor summa pengar för att resa ut ur Pakistan till andra länder Bl.a. Europa och USA för att läsa och bygga upp bättre liv där, än vad de kunde få i Pakistan. Min pappa var uppvuxen som det svarta fåret i familjen som de kunde spotta på hur de ville. Syskonen slog och gjorde kroppsliga övergrepp på honom flera gånger i veckan. När han sprang till mor och far för att få lite tröst så fick han bara kalla handen tillbaka. Att röka hasch ibland kunde döva de värsta såren för en stund. På den tiden talade man inte om några konsekvenser av rökandet. En dag möter han min mamma som kom från Sverige, blir kär och ganska snabbt står faktumet att de ska bli föräldrar. Pengen som han fick av föräldrarna gick till att resa med min mamma till Sverige för att börja bygga upp en framtid ihop.

 

PEACE & LOVE

Förord

Jag har länge tänkt att jag en dag skulle få ner mitt liv i ord. En del personer som har fått höra bitar från mitt liv, har lagt synpunkter på att jag borde skriva en bok och dela med mig. Tanken har funnits där och fram till idag har jag dragit mig från att göra mitt liv till öppen beskådan, i tron om att ingen vill väl eller orkar läsa om ett sönderfallet liv och en massa tråkigheter. Rädslan har även funnits att det blir en ”tyck synd om bubbla" som jag vill undvika. Hur som helst så kliar det i skrivnerverna och nu med drygt 40 år på nacken börjar jag få lite distans till de värsta upplevelserna, och det känns helt rätt att börja skriva om de förlorade åren. Vad var det egentligen som hände?

Om innehållet kommer jag skriva om en förlorad barndom med jobbiga övergivelser, svåra missbruksbeteenden, att leva med en sjukdom som gör livet ickevärt att leva, fosterhemsuppfostran där samhället regerar över en, mobbning och utanförskap i skolan, att övervinna ångestattacker och slutligen börja gå mot ett liv som man gissar är ett drägligt leverne. Jag har som barn aldrig drömt om att vinna en miljon, fixa drömkåken, eller åka jorden runt för sådana saker skulle ändå inte hjälpa min livssituation.

Vill också förmedla att jag i dagens stund har ”Mot alla odds” nått alla mål och har lyckats ta mig förbi alla hindren som fanns för ett drägligt liv. Det stora målet var att det inte skulle märkas att jag hade ett trassligt förflutet, jobbiga saker skulle inte få stå i vägen för mitt liv och mina val. Detta skulle inte bli möjligt förrän jag blev ”vän” med katastroferna som jag upplevt (Pappas ord). Min styrka har varit att värdesätta små minisaker i vardagen, vara glad för det lilla samt att ta reda på hur saker egentligen ligger till. Musikupplevelser och naturupplevelser som meditationsmedier har också varit en stor hjälp genom åren. Att se målen och tänka att ingenting är omöjligt ”Allt man vill, kan man” (En bonusmammas ord). Jag har även idag lyckats skapa på mig 200 % livskvalité och mår superbra med allt. Jag hade aldrig lyckats att bli hel igen utan alla bonusmammor som jag mött på min väg, De har alla bidragit till små, små ting som i slutändan varit väldigt avgörande. Alla dessa kommer att avtackas i slutet av min historia.

I min berättelse kommer det ingå en del personer som jag kommer försöka dölja och avpersonifiera så mycket jag kan. Var inte rädd för att kontakta mig ifall något känns skrivet på ett personligt stötande eller på annat missvisande sätt.

 PEACE AND LOVE <3